Vittass kom in till oss med ett gäng nyfödda ungar, men trots det slog hon sig till ro direkt, som om hon hade bott hos oss alltid. Men tiden gick, ungarna växte, men det var något som inte stämde med Vittass, hon blev tröttare och tröttare och slutade äta ordentligt, vilket såklart även gjorde att hon rasade i vikt. Ett antal veterinärbesök, blodprov och andra tester visade det sig att hon bar på ett virus och bara tiden kunde avgöra om hon blev bättre – eller sämre. Så vi höll tummar och tår. Tiden fortsatte att gå, ungarna fortsatte att växa och de hittade nya hem allihopa, men Vittass blev inte bättre. Hon blev inte bättre. Hon blev inte bättre. Men, sen, sakta men säkert, började hon äta bättre. Hon klättrade långsamt, långsamt i vikt och plötsligt en dag kom hon springande i full fart efter en boll.
Vittass vann kampen mot viruset och idag är hon full av livsglädje och energi. Hon är supersocial och väldigt busig samtidigt. För att inte tala om matglad. Allt som saknas Vittass nu är hennes “lyckliga i alla sina dagar”.
Nästan tre kilo!
