Den smutsiga kattflickan är svulten, hon river och sliter i avfallspåsarna som vi människor slängt i våra soptunnor. Ska hon hitta någon mat eller får hon leta vidare i berget med plastpåsar? Kattflickan bor på en soptipp. Livet är hårt, där finns många faror som lurar såsom människor, stora maskiner och lastbilar som åker omkring. Där finns också räven som hon förstås är rädd för. Någon trygg och varm sovplats finns inte heller. Allt är misär.
DV fångar in kattflickan som blir skräckslagen när fällan slår igen. Nu börjar resan mot ett värdigt liv för henne. Livet på soptippen är äntligen över. Leija körs från soptippen till ett jourhem. Nu har hon mat, rent vatten och en varm och skön sovplats.
Jourhemsmatte berättar att Leija som kattflickan får heta har varit i jourhemmet sedan början av mars. Hon var livrädd när hon flyttade in i jourhemmet. Det tar dock inte lång tid innan hon sakta men försiktigt börjar att upptäcka livet. Leija rör sig bland människorna, hon tillbringar mycket tid med att ligga och spana på allt som sker i huset. När hon ligger och vilar så kan de gå fram till henne och klappa försiktigt, hon stångas och visar att hon gillar det, ibland nafsar hon till i mattes hand, men matte tror att detta kommer att försvinna.
Mycket har hänt i Leijas liv på kort tid. Hon går även med på att bli buren med försiktighet. Leija har nu börjat att tvätta sig. Med tanke på hur smutsig hon var när hon kom in så får man anta att det nog inte är något som katter sysslar med när de bor under sådana vidriga förhållanden. Några lekar har hon inte börjat med ännu. Lådan sköter hon bra. Leija söker nu ett föralltidhem där lugn råder.
