Vi blir så ledsna och frustrerade. Det senaste året har det hänt något. Många av våra utadopterade katter tvingas komma tillbaka. Vi, i personalen, börjar misströsta och har tappat tron på vår förmåga att bedöma de nya ägarna. Snart vågar vi inte adoptera ut några katter alls. Vi försöker peppa varandra, men det är svårt.
Den senaste återvändaren knäckte oss. Det är en väldigt avvaktande katt det handlar om. Svår att fånga och placera i transportbur. Så ni förstår nog hur stressad han var, dagen han skulle flytta. Men vi tröstade oss med att han nu skulle få det bra i ett ordentligt hem.
Det dröjde bara ett par dagar, sedan blev vi bombarderade av meddelanden om hur dåligt denna personen mådde. Spontant känner vi: Detta bör man veta redan innan, vad man liksom har i bagaget.
Vi blev stressade, ledsna, irriterade och fick nästan magsår på kuppen. Vi kan inte släppa allt annat och komma farande på sekunden. Denna katt klarade ägaren inte av att fånga in själv. Efter två veckor i frihet var vi i personalen där och fångade in honom. På denna korta tid blev han utsatt för en oerhörd stress. Vi är nu rätt knäckta, och ifrågasätter våra beslut om huruvida en person ska få tinga och sedan adoptera en katt eller inte.
Andra anledningar: “Det blev inte som tänkt”, “Katten slutar inte att fräsa”, “Katten vill fortfarande inte komma fram” etc.
Det kan inte bero på annat än att de, som adopterar, inte riktigt HÖR vad vi säger till dem, eller? Att de inte förstår att en “katthemskatt” INTE är som “normala” katter?
De kanske står där under besöket och tycker att vi är ena löjligt överbeskyddande kattkäringar, och “hur svårt kan det vara?” och….ja, jag vet inte…
Jag kan upplysa om att det absolut kan vara svårt. Speciellt med en skyggare katt, vilket vi är NOGA med att poängtera vid ett besök.
Men så, efter några veckor: “Katten vill fortfarande inte komma fram”.
Det kan ta dagar, veckor, månader eller år för en skygg katt att känna total trygghet. Det är inga knäkatter från början. Det kanske de aldrig blir, utan nöjer sig med lite kel jämte dig istället. Men visst sjutton är de ett roligt och underbart sällskap ändå. Och hur häftigt är det väl inte, när man ser alla små framsteg hos katten? 😍
Det handlar här om att HJÄLPA en hemlös katt till ett bättre liv, och då krävs det ansträngning, engagemang och tålamod hos ägaren. Är du inte beredd på det ska du inte adoptera. Åtminstone inte då vi berättar om hur avvaktande/skygg katten är. Vi får såklart in sociala katter mellan varven. Det viktigaste är dock att LYSSNA på vad vi säger, och HA INSIKT om er egen kapacitet.
Vi i personalen känner att vi nu måste bli tuffare och ställa högre krav på er som kommer hit. Vi jobbar för KATTERNAS bästa.
Funderar ni på att hjälpa en katt? Underbart. ❤️
Men fundera ytterligare några varv, och återkom sedan.
Tack för ordet/ Personalen
