Enligt våra stadgar är “Djurens Vänner Mönsterås […] en ideell förening vars ändamål är att rädda och rehabilitera hemlösa katter, såväl fysiskt som psykiskt, för att slutligen adoptera ut dem till permanenta hem. Föreningen engagerar sig även för att sprida kunskap och information i övriga djur- och djurrättsfrågor”. På vår Facebooksida kan man göra inlägg om upphittade och försvunna djur, liksom övriga djurärenden som kan vara av intresse. Tillsammans med de lokala Facebooksidorna Bortsprungna – Hittade djur i Mönsterås kommun och Saknade/Upphittade djur- Öland/Kalmar län når vi ut till många människor.
Dessutom samarbetar vi med andra lokala katträddarföreningar, däribland Katthemmet Oskarshamn och Hemlösa Katter Kalmar. Det kan exempelvis handla om att dela varandra inlägg på Facebook eller att hjälpa till med jourhem.
Djurens Vänner Mönsterås (DVM) har Mönsterås kommun som verksamhetsområde, men i mån av resurser i form av jourhem och pengar kan vi även hjälpa katter på andra orter (jfr ovan). Vår verksamhet är godkänd av Länsstyrelsen i Kalmar län och granskas fortlöpande.
DVM är inte någon myndighet och har inte myndighetens befogenheter och resurser. Vi kan exempelvis inte, lika lite som en privatperson, kräva tillträde till någons hem för att kontrollera djurhållningen där. Den som vet eller misstänker att en djurägare brister i omvårdnad av sitt/sina djur, uppmanas att kontakta Länsstyrelsen, som sedan flera år är tillsynsmyndighet i djurskyddsärenden.
När vi får rapport om en misstänkt hemlös katt, är vår första åtgärd att förvissa oss om att den verkligen saknar ett hem. Den finns ingen lag som förbjuder kattägaren att släppa ut sin kisse utan tillsyn, och alla katter som rör sig utomhus är förvisso inte hemlösa. Om katten ser välmående ut och är i gott hull, har den förmodligen en ägare som månar om den. Verkar den däremot hungrig och törstig, skadad eller allmänt medtagen, ska man vara mer uppmärksam. Det är i och för sig inte säkert att katten för den skull är hemlös. Den kan ha rymt, gått vilse (ja, katter kan faktiskt det), ha blivit bortskrämd från sitt bostadsområde eller följt med en bil och därför hamnat långt hemifrån. Här hittar finns goda råd om hur man ska göra om man hittar en katt som verkar hemlös eller som hamnat på villovägar: www.vilse.nu/tips-raad/naer-du-hittat-en-katt/
Vi uppmanar alltid upphittaren att ta ett foto på katten och lägga ut på sociala medier. Det kan också vara en god idé att sätta upp lappar i närområdet, att fråga runt i grannskapet om någon saknar en katt, anmäla katten som upphittad till polisen och att lägga ut den på www.vilse.nu.
Många av de människor vi talar med tror att problemet med alla hemlösa katter orsakas av sommargäster som tar sig an en kattunge i början av semestern för att sedan överge den när sommaren är slut. I själva verket är sommarkatterna bara en liten del av problemet. Enligt vår erfarenhet överges katter året om: kattungar med eller utan mammakatt, ungkatter, katter i sina bästa år, seniorkatter, sjuka katter, friska katter, långhåriga katter, semilånghåriga katter, korthåriga katter, tama, keliga katter, förvildade, rädda katter och dräktiga honkatter. Den enda typ av katter vi aldrig har behövt ta hand om är raskatter med stamtavla. Det säger en hel del om huskattens låga status i samhället.
Att mata “andras” katter
Frågan om huruvida man ska mata “andras” katter eller ej, väcker ofta starka känslor. Självklart finns ingen anledning att mata en katt som man vet har en ägare eller som ser ut att må bra. Även sådana katter kan, när tillfälle ges, slinka in och ta sig en smakbit av den kattmat som eventuellt finns att tillgå. Det är ett utslag av kattens naturliga jaktinstinkt och inget tecken på svält. Mätta katter jagar också, och är för övrigt de bästa jägarna. Svaga och utmärglade katter är med andra ord inte vidare bra på att vara självförsörjande.
Det är inte så enkelt som att en katt går tillbaka till sitt hem bara man låter bli att ge den mat. Det finns kanske uppemot 200 000 katter i Sverige som inte har något hem att återvända till, och även familjekatter som kommit på avvägar kan få svårt att klara sig om ingen hjälper dem. Katter är mycket känsliga för svält och uttorkning och kan snabbt få skador på inre organ om de inte har tillgång till mat och vatten. Man bli inte automatiskt ägare till en katt bara för att man under en kortare tid ger den mat och vatten. Många av de katter som föreningen har plockat in under årens lopp, skulle inte ha överlevt utan omtänksamma människors hjälp. Fördelen med att ha en matstation är dessutom att det blir lättare att fånga in katten. Den som stödmatar en katt, kan få kattmat av DVM. Om man är osäker på om en besökande katt behöver hjälp eller ej, kan man åtminstone sätta ut vatten. Det blir till glädje också för andra djur, exempelvis igelkottar och insekter.
Om ingen ägare har gett sig till känna efter en vecka, efterlyser vi en jourhemsplats och vidtar åtgärder för att plocka in katten. Vi har inget katthem, så här spelar jourhemmen en nyckelroll. Ingen jourhemsplats – inget infångningsförsök.
Undantagsvis är katten så tam att man utan vidare kan lyfta in den i en vanlig transportbur och köra den till jourhemmet, men i de allra flesta fall krävs kattfälla. En kattfälla är en stor bur som laddas med väldoftande mat: torrfoder, tonfisk, makrill, grillad kyckling eller annat som finns till hands. När katten går in för att ta för sig av godsakerna, slår fällan, genom en mekanisk anordning, igen om den. Få katter uppskattar att bli infångade, men fällan skadar inte katten på något sätt. Däremot måste fällan hållas under kontinuerlig bevakning, så att katten inte far illa av kylan på vintern eller hettan på sommaren. Som regel vidtalar vi en person i närområdet att kontrollera fällan och kontakta någon i styrelsen när katten sitter bakom lås och bom, eller också åker vi ut själva.
En laddad kattfälla är ingen garanti för en lyckad fångst. Först och främst måste vi veta var fällan ska placeras – den får inte ställas ut på måfå bara för att en katt har observerats ”nånstans”. Fällan måste också placeras på en avskild plats där man vet att katten brukar hålla till. Här är det en stor fördel om katten redan har vant sig vid att få mat där (se ovan). För att förmå katten att gå i fällan är det viktigt att den inte får mat någon annanstans. Om vi på vår Facebooksida talar om att vi tänker fånga in katten X, ber vi er således att inte ge den någon mat, eftersom matningen sker i fällan och antingen sköts av någon i föreningen eller av en speciellt vidtalad person. Många katter är misstänksamma mot fällan och går inte in i första taget. Ibland hjälper det att täcka över den med en filt, ett överkast eller liknande. Då liknar den mer ett tryggt gömsle.
En kattfälla med smaskig mat lockar naturligtvis till sig alla katter, och mer än en gång vi kommit till en fälla där “fel” katt sitter inburad. Då är det bara att släppa ut den kissen och göra ett nytt försök. Det kan vara en mycket tålamodsprövande uppgift att fånga in en katt – det kan ta både veckor och månader. I värsta fall blir det ingen fångst. Katten har försvunnit från området, och vi har ingen möjlighet att ta reda på vad som har hänt den.
När katten är infångad, kör vi den omedelbart till jourhemmet, där det väntar ett enskilt rum med toalåda, mat- och vattenskålar, gömställen och leksaker. Om katten inte är alltför stressad och skygg, kontrollerar vi ifall den är tatuerad i örat eller har ett chip i nacken – föreningen har en egen chipläsare. Hitintills har det bara hänt enda gång att en infångad katt har haft någon typ av ID-märkning. Det var en okastrerad honkatt som var tatuerad i örat. Nu var det inte mycket glädje med det eftersom ägaren inte hade registrerat katten i något av kattägarregistren. Någon enstaka gång har vi tack vare sociala medier lyckats förena katt och ägare. Det säkraste sättet att få tillbaka sin katt är dock att låta tatuera eller chippa den för att sedan registrera den i SVERAK eller SKK (eller båda). Alla katträddarföreningar hoppas för övrigt att ID-märkning eller chippning av katter inom en snar framtid kommer att bli lag.
Alla katter som plockas in blir rutinmässigt avmaskade innan de tas till veterinär för kontroll och behandling. Om katten är mycket stressad och skygg, kan veterinärbesöket få dröja tills den har hunnit landa i jourhemmet. Förutsättningen är att den inte är sjuk eller skadad. Alla katter blir grundvaccinerade och kastrerade, tatuerade i örat och chippade. Många katter behöver ytterligare behandling. Det kan exempelvis gälla öronskabb och annan ohyra, öroninfektioner, dålig tandhälsa eller mag- och tarmproblem. Katter som har gått ute länge, kan behöva maskas av flera gånger. Det är heller inte ovanligt att katter som plockas in har svåra, infekterade sår; det gäller i synnerhet okastrerade hankatter, som ju lätt råkar i slagsmål. Föreningen ansvarar för att alla katter får mat av god kvalitet, även specialfoder om det rekommenderas av veterinär. Även mammakatter med småttingar får kattungefoder, för att nämna ett exempel. Glädjande nog blir de allra flesta katter fysiskt återställda efter veterinärbehandling och näringsrik mat.
För starkt traumatiserade katter kan socialiseringen vara både lång och svår, men med tid, tålamod och kärlek blir de så småningom redo att adopteras ut till ett permanent hem. Se mer om detta i Att vara jourhem och Att adoptera katt från Djurens Vänner Mönsterås.
